Bidrar staten till forskningen?

Utgiftsområde 16 i den nu antagna budgeten för 2016 rör utbildning och universitetsforskning. Där står följande ganska imponerande målsättning: “Det svenska nationella målet för forskning och utveckling (FoU) är att de totala investeringarna i FoU ska uppgå till ungefär fyra procent av BNP 2020”.

Målsättningen om 4% avsättning inkluderar företagens avsättningar på FoU som av regeringen uppskattas till 2,3% av BNP. Regeringen skriver stolt “Det svenska näringslivet tillhör de mest FoU-intensiva i världen.”

Lite längre ned på samma sida (148), blir man träffad av en rallarsving från den hårda verkligheten: “Sammantaget uppskattas statens investeringar och övriga offentliga investeringar i FoU uppgå till drygt 40 miljarder kronor 2015, vilket motsvarar en andel av BNP på knappt 1,1 procent, en nivå som har varit konstant sedan 2013.”

Av dessa 40 miljarder kommer ca 4 miljarder från EU och 1,3 från löntagarfonderna. Den reella avsättningen i budgeten är mindre än 35 miljarder vilket inte ens är 0,9% av BNP.

De som forskar, betalar också skatt. Några enkla beräkningar visar att staten inte skjuter till så mycket, utan låter pengarna snurra ett varv i systemet.

SCB redovisar de årsarbeten som forskare utför, dessutom uppdelat på privat och offentlig sektor. Totalt utfördes i Sverige 2014 lite mer än 81 000 årsarbeten inom forskning. Ca 24 000 av dessa gjordes på universitet, högskolor samt inom det offentliga. Resten, 57 000 årsarbeten utfördes inom näringslivet.

Om vi antar en genomsnittlig månadslön om 30 000 kr för en forskare* på universitet, högskolor och det offentliga så levererar dessa forskare in lite mer än 6 miljarder kronor i skatt varje år (gör en egen Osminkat skatteuträkning här).

De som forskar inom det privata uppskattar vi till att ha en högre genomsnittlig månadslön, främst för att de relativt lågavlönade doktoranderna inte återfinns i denna grupp. Vi antar 40 000 kr i månaden vilket ger en total skatteintäkt till staten om ca 22 miljarder.

Ytterligare en rundgång i systemet hittar vi i Akademiska Hus**. Det fastighetsbolag som äger en stor andel av alla byggnader där universitet och högskolor bedriver undervisning och forskning. I oktober 2015 drev staten som huvudägare igenom en utdelning om 6,5 miljarder från Akademiska Hus rakt till statskassan.

Med dessa enkla beräkningar blir det tydligt att staten tar in lika mycket i skatt, avgifter och utdelning från forskningssektorn som man sedan delar ut i forskningsanslag

Skatter och avgifter som forskare betalar: 6 + 22 = 28 miljarder
Utdelning från Akademiska Hus: 6,5 miljarder
Totalt IN till staten: 34,5 miljarder
Totalt UT i forskningsanslag: 35 miljarder
Nettoanslag: Nästan ingenting:

Vän av ordning kan invända att skatterna som forskare betalar går till annat som dessa personer behöver som sjukvård, pension, vägar etc. Det stämmer naturligtvis, men denna beräkning syftar inte till att skapa en fördelningsnyckel över välfärd för varje individ då det också finns många som erhåller välfärd utan att alls betala skatt. Beräkningen syftar istället till att visa att när staten slår sig för bröstet och talar om de stora forskningsanslagen så kan denna sektor tydligt säga att anslagen inte är så stora, faktiskt inte ens större än de skatter och avgifter sektorn betalar in till staten.

Det är viktigt att komma ihåg att FoU är väsentligt för att bibehålla välstånd. Det visar både regeringens målsättning och EUs inriktningsbeslut kring FoU. Ändå anslår inte regeringen mer än man faktiskt får in från sektorn i skatt och avgifter.

Det är på sin plats att även påminna om att sektorn bidrar med ytterligare skatteintäkter som inte redovisats här. Det gäller t ex moms på inköp av material samt intäkter från andra sektorer såsom hotell vid konferenser etc. Dessutom levereras stora skatteintäkter in från företag och deras anställda som vuxit tack vare innovationer. Ericsson är ett etablerat sådant företag, ett nyare är Fingerprint Cards. Utan forskning skulle Sverige haft ett väldigt litet skatteunderlag.

 

* SCBs definition. Det täcker in alla som utför forskningsarbete, från laboratorieassistenter och doktorander till professorer.

** t ex Karolinska Institutet har en genomsnittlig hyra om 3 500 kr per kvm. Då skall man komma ihåg att delar av KI ligger i Solna, men stora delar ligger i Huddinge och förlades där bl a för att mark fanns tillgängligt. Hyran är snarast en innerstadshyra för Stockholm.

 

Länkar

http://www.regeringen.se/contentassets/49618bcb4fd94b6081d9696f55bc7f8d/utgiftsomrade-16-utbildning-och-universitetsforskning.pdf

http://www.ekonomifakta.se/Fakta/Utbildning-och-forskning/Utbildningsniva/Forskarutbildade-i-Sverige/

http://www.scb.se/Statistik/UF/UF0301/_dokument/Prognos_for_FoU_2014_(pdf).pdf

http://www.akademiskahus.se/aktuellt/nyheter/2015/10/akademiska-hus-lamnar-efterutdelning/

http://ki.se/sites/default/files/budgetunderlag_2015-2017.pdf

 

Fastighetsskatt… eller avgift… Vilken ger mest?

Fastighetsskatten avskaffades 2008 och ersattes av en fastighetsavgift.

Fastighetsskatten har tidigare varit mycket omdebatterad och politiskt mycket känslig. Den borgerliga Alliansen gick till val med löfte att ta bort fastighetsskatten. Att den sedan ersattes med en avgift har av många väljare setts som ett svek, men kristdemokraterna som enda parti som verkligen stred för ett fullständigt avskaffande fick inte betalt av väljarna för detta ställningstagande. Göran Persson har i eftervalsanalys slagit fast att socialdemokraternas ställningstagande för fastighetsskatten starkt bidrog till valförlusten 2006.

En viktig fråga idag och inför nästa val, är att reda ut hur mycket pengar som den nya fastighetsavgiften drar in till statskassan i förhållande till den gamla fastighetsskatten?

I regeringens intäktsbudget för 2016 så kallas fastighetsavgiften inte avgift utan just… Fastighetsskatt (område 1350). För att vara tydlig i texten använder vi ändå fastighetsavgift för det som debiteras efter 2008 och fastighetsskatt för det som debiterades tidigare.

Fastighetsavgiften beräknas 2016 ge netto 32,5 miljarder kr till statskassan.

I faktiska siffror inbringade fastighetsavgiften år 2014 enligt SCB 32,1 miljarder. Fastighetsskatten inbringade det sista året 2007 som jämförelse 25,9 miljarder. Här är en bild på utvecklingen av statens intäkter på fastighetsskatt/avgift från 1980 – 2014. Källa är SCB.

Utv fastighetsskatt

Det är lätt att se att svenskarna betalar mycket i skatt för sina fastigheter. Det är också intressant att se hur enkelt politikerna desarmerat den mycket heta diskussionen om fastighetsskatt.

Det dyker ibland upp debattartiklar från ekonomer och även politiker på vänsterkanten som vill återuppliva den gamla fastighetsskatten. Det är svårt att förstå hur de tänker. Med undantag för ett tillfälligt dipp åren 2008-09 har den totala intäkten från fastighetsavgiften varit högre är den gamla fastighetsskattens sista år 2007. Den har dessutom ökat varje år sedan den infördes. Och allt detta i stort sett utan protester från fastighetsägarna.

Lista över antalet ensamkommande flyktingbarn som anvisas per kommun

I flyktingkrisens spår har det uppstått en situation där Regeringen genom Migrationsverket och Länsstyrelsen skall fördela ut ensamkommande flyktingbarn i varje kommun.

Fördelningen är av stort intresse men trots efterforskningar på internet har vi inte lyckats hitta en sammanställning. Vi väljer därför att publicera siffrorna för Stockholms Län på Osminkat.com

Dessa siffror är tagna från det officiella brev Länsstyrelsen i Stockholm skickat till varje kommun i länet. Brevet är daterat 13 november 2015.

Fördelningstal Stockholms Län 2015-11-13

Riksbanken har skapat bolånebubblan

Stefan Ingves, Riksbankens chef har uttryckt stor oro för svenskarnas höga bolånenivåer.

Att en myndighetschef uttrycker oro borde tas på allvar. Men hur skall man ställa sig när det är Riksbanken själv som skapat bolånebubblan och den lösning som Finansinspektionen föreslår stärker bankerna på kundernas bekostnad?

Följande tre problem är sällan eller aldrig belysta, men visar tydligt hur vi hamnat i nuvarande situation och hur enkelt det kunnat undvikas.

  1. Riksbanken har eget ansvar för de konstant höga bolånenivåerna

Riksbankens primära uppdrag definierat av Sveriges Riksdag är mycket tydligt. ”Målet för penningpolitiken är att hålla inflationen, mätt med KPI, på 2 procent.” Ändå har nuvarande riksbankschef missat målet sex av de nio år han varit chef (källa KPI enligt SCB).

Detta har en enorm påverkan på bolånen. Inflation urholkar värde och bolånens värde urholkas inte i avsedd omfattning med nuvarande prioriteringar hos Riksbanken. Om Stefan Ingves istället prioriterat och nått 2% målet hade bolånens värde urholkats med 19,5% istället för 11,8% hittills under hans tid som chef. Skillnaden om 7,7% kan åskådliggöras som en ackumulerad amortering om 77 000 kr på ett lån om en miljon kr. Under ett vanligt låns löptid som normalt är trettio år, motsvarar skillnaden mer än en kvarts miljon kr eller en fjärdedel av lånet.

När man lånar talar man om lånets storlek samt den underliggande säkerhetens värde. Kvoten kallas belåningsgrad. Inflation sänker automatiskt belåningsgraden allteftersom tiden går. Faran vid låg inflation är att att den samlade lånestockens belåningsgrad förblir hög under lång tid. Högre inflation ger ett tryck nedåt på belåningsgraden och därmed skapar inflation en automatisk förflyttning där lånenivån på sikt glider ur den riskzon Riksbanken anser att vi befinner oss i.

Exempel: Ett hus för 1,25 miljoner som belånas till 80% (lånar 1 miljon) är värt 1,25 miljoner det första året.
Samma hus är vid 2% inflation värt över 1,5 miljoner efter 10 år och det ursprungliga lånet är fortfarande 1 miljon men det är endast 67% av värdet. Utan amortering eller andra åtgärder har lånestocken i detta hus tagit sig ur riskzonen. Går vi vidare och tar fram effekterna över ett trettioårigt låns hela löptid, ger det en förväntad värdering av den underliggande säkerheten om 2,25 miljoner år 30. Det ursprungliga, ej amorterade lånet är fortfarande 1 miljon och utgör då bara 44% av värdet.

  1. Skydda den starke

Effekten av låg inflation som ligger på eller nära noll, innebär att lånets andel av den underliggande säkerhetens värde aldrig ändras. Detta är allvarligt eftersom låntagaren i exemplet ovan med ett lån om 80% ständigt blir kvar i riskzonen. När många låntagare är i denna situation blir bankernas sammanlagda riskexponering ett problem. Vid noll-inflation finns ingen tidsfaktor som på sikt minskar risken.

En komplicerande faktor är att fastigheter utsätts för slitage och måste underhållas. Då bankerna inte har koll på hur låntagarna underhåller säkerheterna innebär risken för slitage att bankens säkerhet kan minska i värde och att lånets andel av säkerhetens värde därigenom ökar. En ökad risk för långivaren. Amortering blir då ett alternativ till underhåll. Skillnaden är att banken har koll på amorteringen men inte på vilket underhåll som görs. Amorteringen skyddar banken. Amorteringskrav är därmed en följd av låg inflation men också helt onödig om inflationen hålls på riktvärdet om 2%.

Amorteringskravet gör att banken slipper ägna sig åt kontroll och omvärdering av underliggande säkerheter. Finansinspektionens krav på amortering skall därför ses som ett stöd till bankerna i syfte att underlätta deras pantbevakning. Det hade varit mycket bättre om Finansinspektionen istället riktat sina åtgärder där de primärt skall utöva tillsyn och tvingat bankerna att själva säkerställa säkerheternas värde. Vissa kunder hade då behövt amortera, andra inte.

  1. Risken med att två myndigheter har delat ansvar och därmed inget eget ansvar

Finansinspektionen och Riksbanken har idag ansvar för olika områden som på olika sätt har direkt påverkan på oss som konsumenter. Det är mycket olyckligt av flera skäl. Med delat ansvar följer möjligheten att slippa ansvar med hänvisning till att någon annan borde/skulle agerat. Det uppstår också en möjlighet att positionera den egna myndigheten och agera kraftfullt även när det inte är den mest effektiva åtgärden.

Finansinspektionen har länge argumenterat för en rad åtgärder för att komma till rätta med det som kallas bolånebubblan. Givet Riksbankens ointresse för inflationsmålet är det naturligt. När inte Riksbanken gör något kan Finansinspektionen agera med sina trubbiga verktyg. Samtidigt ger det Riksbanken möjlighet att i framtiden peka på Finansinspektionens åtgärder som bidragande orsak till svårigheterna att analysera och styra redan mycket komplicerade händelseförlopp. Vem är då ansvarig?

Det är värt att notera att Finansinspektionen på sin hemsida presenterar sin verksamhet gällande konsumenter med två meningar: ”FI ska bidra till ett stabilt och väl fungerande finansiellt system och till ett gott konsumentskydd i finanssektorn” samt ” FI ska också stärka konsumenternas ställning på finansmarknaden genom finansiell utbildning.” Allt annat handlar om de finansiella företagen.

Uppmaningen till samtliga politiker är

  • Utöva er makt och säkerställ att chefen för Riksbanken prioriterar och arbetar för att leverera resultat i enlighet med av Riksdagen satta mål. Uppfyllelse av inflationsmålet desarmerar risken för bolånebubbla över tid. Underlåtelse att möta inflationsmålet skapar en helt onödig bolånerisk. Nuvarande bolånerisk existerar p g a Riksbankens underlåtenhet att prioritera sitt primära mål.
  • Renodla myndigheternas ansvarsområden så att effekter av åtgärder kan mätas och ansvar kan utkrävas.
  • Tydliggör Finansinspektionens uppdrag. Det är inte rimligt att Finansinspektionen har makt och möjlighet att besluta om regler som påverkar miljoner låntagare (kunder) när deras egentliga och ursprungliga uppdrag är att vara tillsynsmyndighet för banker och finansiella företag (leverantörer). Det får inte råda tveksamhet eller diskussion om beslut är tagna för att främja banksektorn eller är till gagn för bolånekunderna.