Riksbanken har skapat bolånebubblan

Stefan Ingves, Riksbankens chef har uttryckt stor oro för svenskarnas höga bolånenivåer.

Att en myndighetschef uttrycker oro borde tas på allvar. Men hur skall man ställa sig när det är Riksbanken själv som skapat bolånebubblan och den lösning som Finansinspektionen föreslår stärker bankerna på kundernas bekostnad?

Följande tre problem är sällan eller aldrig belysta, men visar tydligt hur vi hamnat i nuvarande situation och hur enkelt det kunnat undvikas.

  1. Riksbanken har eget ansvar för de konstant höga bolånenivåerna

Riksbankens primära uppdrag definierat av Sveriges Riksdag är mycket tydligt. ”Målet för penningpolitiken är att hålla inflationen, mätt med KPI, på 2 procent.” Ändå har nuvarande riksbankschef missat målet sex av de nio år han varit chef (källa KPI enligt SCB).

Detta har en enorm påverkan på bolånen. Inflation urholkar värde och bolånens värde urholkas inte i avsedd omfattning med nuvarande prioriteringar hos Riksbanken. Om Stefan Ingves istället prioriterat och nått 2% målet hade bolånens värde urholkats med 19,5% istället för 11,8% hittills under hans tid som chef. Skillnaden om 7,7% kan åskådliggöras som en ackumulerad amortering om 77 000 kr på ett lån om en miljon kr. Under ett vanligt låns löptid som normalt är trettio år, motsvarar skillnaden mer än en kvarts miljon kr eller en fjärdedel av lånet.

När man lånar talar man om lånets storlek samt den underliggande säkerhetens värde. Kvoten kallas belåningsgrad. Inflation sänker automatiskt belåningsgraden allteftersom tiden går. Faran vid låg inflation är att att den samlade lånestockens belåningsgrad förblir hög under lång tid. Högre inflation ger ett tryck nedåt på belåningsgraden och därmed skapar inflation en automatisk förflyttning där lånenivån på sikt glider ur den riskzon Riksbanken anser att vi befinner oss i.

Exempel: Ett hus för 1,25 miljoner som belånas till 80% (lånar 1 miljon) är värt 1,25 miljoner det första året.
Samma hus är vid 2% inflation värt över 1,5 miljoner efter 10 år och det ursprungliga lånet är fortfarande 1 miljon men det är endast 67% av värdet. Utan amortering eller andra åtgärder har lånestocken i detta hus tagit sig ur riskzonen. Går vi vidare och tar fram effekterna över ett trettioårigt låns hela löptid, ger det en förväntad värdering av den underliggande säkerheten om 2,25 miljoner år 30. Det ursprungliga, ej amorterade lånet är fortfarande 1 miljon och utgör då bara 44% av värdet.

  1. Skydda den starke

Effekten av låg inflation som ligger på eller nära noll, innebär att lånets andel av den underliggande säkerhetens värde aldrig ändras. Detta är allvarligt eftersom låntagaren i exemplet ovan med ett lån om 80% ständigt blir kvar i riskzonen. När många låntagare är i denna situation blir bankernas sammanlagda riskexponering ett problem. Vid noll-inflation finns ingen tidsfaktor som på sikt minskar risken.

En komplicerande faktor är att fastigheter utsätts för slitage och måste underhållas. Då bankerna inte har koll på hur låntagarna underhåller säkerheterna innebär risken för slitage att bankens säkerhet kan minska i värde och att lånets andel av säkerhetens värde därigenom ökar. En ökad risk för långivaren. Amortering blir då ett alternativ till underhåll. Skillnaden är att banken har koll på amorteringen men inte på vilket underhåll som görs. Amorteringen skyddar banken. Amorteringskrav är därmed en följd av låg inflation men också helt onödig om inflationen hålls på riktvärdet om 2%.

Amorteringskravet gör att banken slipper ägna sig åt kontroll och omvärdering av underliggande säkerheter. Finansinspektionens krav på amortering skall därför ses som ett stöd till bankerna i syfte att underlätta deras pantbevakning. Det hade varit mycket bättre om Finansinspektionen istället riktat sina åtgärder där de primärt skall utöva tillsyn och tvingat bankerna att själva säkerställa säkerheternas värde. Vissa kunder hade då behövt amortera, andra inte.

  1. Risken med att två myndigheter har delat ansvar och därmed inget eget ansvar

Finansinspektionen och Riksbanken har idag ansvar för olika områden som på olika sätt har direkt påverkan på oss som konsumenter. Det är mycket olyckligt av flera skäl. Med delat ansvar följer möjligheten att slippa ansvar med hänvisning till att någon annan borde/skulle agerat. Det uppstår också en möjlighet att positionera den egna myndigheten och agera kraftfullt även när det inte är den mest effektiva åtgärden.

Finansinspektionen har länge argumenterat för en rad åtgärder för att komma till rätta med det som kallas bolånebubblan. Givet Riksbankens ointresse för inflationsmålet är det naturligt. När inte Riksbanken gör något kan Finansinspektionen agera med sina trubbiga verktyg. Samtidigt ger det Riksbanken möjlighet att i framtiden peka på Finansinspektionens åtgärder som bidragande orsak till svårigheterna att analysera och styra redan mycket komplicerade händelseförlopp. Vem är då ansvarig?

Det är värt att notera att Finansinspektionen på sin hemsida presenterar sin verksamhet gällande konsumenter med två meningar: ”FI ska bidra till ett stabilt och väl fungerande finansiellt system och till ett gott konsumentskydd i finanssektorn” samt ” FI ska också stärka konsumenternas ställning på finansmarknaden genom finansiell utbildning.” Allt annat handlar om de finansiella företagen.

Uppmaningen till samtliga politiker är

  • Utöva er makt och säkerställ att chefen för Riksbanken prioriterar och arbetar för att leverera resultat i enlighet med av Riksdagen satta mål. Uppfyllelse av inflationsmålet desarmerar risken för bolånebubbla över tid. Underlåtelse att möta inflationsmålet skapar en helt onödig bolånerisk. Nuvarande bolånerisk existerar p g a Riksbankens underlåtenhet att prioritera sitt primära mål.
  • Renodla myndigheternas ansvarsområden så att effekter av åtgärder kan mätas och ansvar kan utkrävas.
  • Tydliggör Finansinspektionens uppdrag. Det är inte rimligt att Finansinspektionen har makt och möjlighet att besluta om regler som påverkar miljoner låntagare (kunder) när deras egentliga och ursprungliga uppdrag är att vara tillsynsmyndighet för banker och finansiella företag (leverantörer). Det får inte råda tveksamhet eller diskussion om beslut är tagna för att främja banksektorn eller är till gagn för bolånekunderna.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *